En barnbok som har undgått idyllfobin och som inte följer trenden att skilja det mörka och svåra är den samiska bilderboken Månegutten og Heike av författaren Sine Ivarsen och illustratören Sissel Horndal. Boken nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2013. Trots att ensamhet är ett tema i boken kännetecknas den av glättig lättsamhet och gullegull. Den är tråkigt lättsmält och irriterande uppfostrande, men man bör också ta i beaktande att den riktar sig till yngre barn (3-6 år).
Boken skildrar det duktiga väluppfostrade barnet som gör allt det han ska. Heike äter middag och gör sina läxor innan han går ut och leker och han ser till att vara hemma i tid för läggdags. Handlingen utspelar sig i en magisk verklighet, den talar till barnets fantasi. Heike är ensam och har ingen att leka med för att hans familj bor avskilt och saknar nära grannar. En dag dyker en järnpojke upp som behöver Heikes hjälp, för han har gått sönder. Det visar sig att pojken som är gjord av järn kommer från månen och har fallit ner från sitt tefat. Månpojken och Heike blir genast vänner och lekkamrater, trots att de är så olika. Allt är frid och fröjd och lyckligt ett tag, tills Månpojken börjar sakna sin familj. Lösningen låter inte vänta på sig utan Månpojken visslar till sig sin familj och sagan slutar lyckligt då hans pappa lovar att han får komma och hälsa på Heike när han vill.
Många barn är fascinerade av rymden och kanske också rädda för det stora okända. Med hjälp av den här boken kan barnen känna trygghet över att de inte är ensamma i universum och samtidigt inte behöva vara rädda för hotfulla rymdvarelser, utan istället fantisera om snälla rymdvarelser. Jag läser Månpojken som en låtsaskompis, en fantasifigur som uppstår när barn leker ensamma och utmanas i sin kreativitet. Månpojken påminner om Pinocchio i det avseende att han är skapad i ett syfte att fylla en riktig pojkes plats. Pinocchio var gjord av trä och Månpojken av järn, men båda har mänskliga egenskaper och är ett magiskt bot mot ensamhet. Illustrationerna fångar landskapet i fina färger men tilltalar mig inte nämnvärt. Det finns dock några uppslag med endast närbilder, som påminner om fotografier, som ger ett charmigt och lekfullt intryck. Helhetsintrycket blir tyvärr ändå att både berättelsen och illustrationerna är tråkiga, men som godnattsaga fungerar den säkert utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar