Den Arge har gjorts som underlag för bearbetning av våld inom familjen. Därför riktar den sig också till en specifik målgrupp, nämligen barn som har upplevt familjetrauman. I Den Arge blir Bojs mamma misshandlad av Bojs pappa. I boken beskrivs det hur Boj alltid tvingas vara på sin vakt, anpassa sig och akta sig för att reta upp pappan. Det finns ingen trygghet, tillvaron består av ångest och självanklagan. Snäll handlar om den flickduktiga Lussi och synen och förväntningarna på flickor/kvinnor i samhället. Lussi gör allt som förväntas av henne som flicka, hon ler och ser söt ut, hon är tyst och stilla och gör inget väsen av sig och hon är duktig i skolan, lydig och samvetsgrann. Hon är så tyst att hon tillslut försvinner. Hon är inte Lussi, hon är en flicka och flickor tar inte plats, flickor uppmuntras inte till att bli egna personer, de uppmuntras till att bli flickor. I boken går Lussi bokstavligen in i väggen. I Kriget behandlar Gro Dahle skilsmässa ur barnets synvinkel. Det beskrivs hur barnet, Inga, anklagar sig själv och axlar ansvar som är för tungt att bära och som oroar sig för föräldrar och syskon. Familjedynamiken blir uppochner och hitochdit, då föräldrarna separerar och hemmet upplöses, föräldrarna glömmer bort sin roll och barnet tar på sig föräldrarollen.
Källa: http://www.valdinararelationer.se/sv/Vald-i-nara-relationer1/Hem-utan-vald/Vad-gor-andra/Den-Arge--en-bok-om-vald-for-barn/
Den arge och Kriget är tunga och mörka böcker, men de har ljusa och hoppfulla slut samt ett poetiskt språk. För traumatiserade barn tror jag att de kan vara ett hjälpmedel i bearbetningen av det skedda, för andra kan själva böckerna kanske vara traumatiska. Efter att Boj har flytt in i sig själv, till drömmen, fantasin och illusionen uppmanas han till att prata om det, att prata om pappan, ilskan, rädslan och våldet. Han skriver ett brev till kungen som dyker upp och reder ut situationen (lite deus ex machina över det hela). Kungen, som auktoritetsperson (kan läsas som en psykolog), förklarar att det aldrig är barnets fel och tar med sig pappan hem till sig där pappan ska laga sig själv och ta i tu med sina problem och sin ilska. Hoppet i slutet består av förhoppningen om att pappa ska börja må bra och bli trygg för då kommer allt att bli lyckligt. Jag ansåg först att slutet var tvivelaktigt, overkligt och naivt, men det övriga innehållet speglar redan en väldigt hård verklighet för ett barn, det måste få finnas något slags hopp också. Dessutom förespråkar boken terapi, både för pappan och barnet. I boken är fienden inte pappa, utan Den Arge, som finns inuti pappan. En sådan framställning är ett bra knep, för det förklarar varför pappan inte är pappa längre, den snälla pappan som man beundrar, han förvandlas nämligen till något annat. Den Arge är något/någon som måste och kan motarbetas och när han är borta finns ändå pappan kvar. I Kriget slutar det också ljust och hoppfullt, för freden kommer till slut.
Illustrationerna i Den arge är skrämmande och groteska. Pappan tornar upp sig på hela sidan, han är oproportionerligt stor till skillnad från Boj och mamman som är mycket små. Bilderna förstärker pappans hotfullhet, han förändras, ser inte ut som pappa längre, bär helvetets färger och fyller ett helt uppslag. "Den arge brinner", han har blivit ett monster som för med sig kriget. Rädslan, ilskan, våldet och hemskheterna målas fram med färgerna rött och svart. När kungen kommer till familjens räddning är det pappan som blir liten och Boj som är stor. Boj kan äntligen bli sig själv igen, synas och höras och inte försöka göra sig själv osynlig, han kan bli normal storlek igen, en trygg och glad storlek. Boj har vågat berätta, han växer och pappan har tvingats rannsaka sig själv och stå till svars för det han har gjort, han krymper. Symboliska detaljer som går att finna i illustrationerna är exempelvis verktygen som finns på flera uppslag. Med verktyg fixar man saker, men de kan lika snabbt förvandlas till vapen. Pappan är den som fixar saker i familjen, han behövs till det, men det är också han som har sönder och förstör familjen. Svein Nyhus illustrationer i Snäll är i motsats till bilderna i Den Arge gulliga, ljusa och rosa. Men de symboliska detaljerna hittas också här, exempelvis avbildas en fågel i bur, som är en symbol för Lussi. Men Lussi förblir inte en fågel i bur, hon får nog. Hon blir oflickig, hon väsnas, hon för ett himla liv och bryter sig ut ur väggen, tar sig fram genom fasaden. När hon uttalar orden: "Nu får det vara nog!" blir hon ett exempel, en förebild som banar väg och plötsligt blir flera flickor synliga som också har försvunnit in i väggen. Alla dessa osynliga flickor får mig att dra en parallell till Ninni, det osynliga barnet. I likhet med den boken finns det en viktig läxa att lära för alla vuxna i den här boken. Barnet uppmanas till att ta plats och vara sin egen individ och föräldrarna uppmanas till att låta barnen vara sin egen individ.
Källa: http://sveinnyhus.blogspot.fi/2012_03_01_archive.html
Källa: http://sveinnyhus.blogspot.fi/2013_05_01_archive.html
Kaia Dahle Nyhus går i sina föräldrars fotspår och hennes illustrationer i Kriget är kantigt vassa och om möjligt ännu mer skrämmande än hennes pappas illustrationer. Människorna hon tecknar är fula med potatisformade huvuden och konstigt färgade ögon, men på ett uppfriskande och verklighetstroget sätt. Färgsättningen är dramtisk och påminner om Tove Janssons Hur gick det sen? då antalet färger per uppslag är få och står i kontrast till varandra. En annan likhet med illustrationerna i Hur gick det sen? är dörrarna, det är inte faktiska hål i sidorna men man skymtar på samma vis en ny färg genom de öppna dörrarnar (och fönstren).
Källa: http://lastenkirjahylly.blogspot.fi/2014_09_01_archive.html
Om Gro Dahle: https://snl.no/Gro_Dahle
Om Svein Nyhus: https://snl.no/Svein_Nyhus
Om Kaia Dahle Nyhus: https://snl.no/Kaia_Linnea_Dahle_Nyhus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar