onsdag 20 maj 2015

Gubbkärlek och kalasfina illustrationer

"Udo", viskar Allan och rör vid Udos hand.
"Ta oss härifrån, till drömmarnas land
Jag tror att vår balkong är en hemlig perrong.
Jag har sett duvor lyfta och försvinna."

Också på finlandssvenskt håll har det skrivits om drömmarnas värld. Allan och Udo är en kalasig och Karlsson-på-takig bok med charmiga och livfulla rim av Minna Lindberg och färgsprakande och myllrande illustrationer av Linda Bondestam. Drömmens absurditet och älskvärt söta gubbar är för mig ett vinnande koncept. Det skadar inte heller att illustrationerna är helt fantastiskt ljuvliga i sina detalj- och färgexplosioner. Kollagetekniken i boken förstärker känslan av flera dimensioner i drömmen, en "verklig" fiktionell dimension och en "fantastisk" fiktionell dimension korresponderar i bilderna, vilket också är fallet i Vain pahaa unta. Den här boken blir jag mysvarm och glad av.

Källa: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/minna-lindeberglinda-bondestam-allan-och-udo/

 Källa: http://www.kauneimmatkirjat.fi/arkisto/2011/lapsetjanuoret/

"Drömmen saktar in som en karusell
på ett tivoli som stänger för ikväll.
Duvor kuttrar och fontänens vatten
faller som rymdens asteroider
i den tysta natten." 

Vain pahaa unta

Den finska boken Bara en ond dröm, av Aino och Ville Tietäväinen, innehåller fenomenala drömrealistiska illustrationer. Det är en häftig blandning av olika stilar på illustrationerna. Gråa serierutor med realistiska människor (pappa och dotter) beskriver det vakna tillståndet, medan drömmen exploderar i brinnande kritfärgade hästar och naivistiska och barnsliga teckningar, i stil med Jean-Michel Basquiats konst. Bilderna är mörka, färgstarka och surrealistiska, precis som en mardröm. Men vilken njutbar mardröm det blev!

Källa: http://sbrunou.blogspot.fi/2013/11/aino-ville-tietavainen-vain-pahaa-unta.html

Källa: http://www.hs.fi/kulttuuri/a1374982732472

Källa: https://eilispaivankirjat.wordpress.com/2015/01/10/aino-ja-ville-tietavainen-vain-pahaa-unta/

Boel Westin skriver om drömmar i barnlitteraturen i artikeln "Drömmens texter - Äventyret som reverie i barnlitteraturen". Hon talar om "drömtexter" då två eller flera dimensioner samverkar, d.v.s. att en "verklig" fiktionell dimension och en "fantastisk" fIktionell dimension korresponderar och interagerar med varandra. Vain pahaa unta är ett ypperligt exempel på detta, både i bild och intrig. Westin menar att protagonisten eller "drömmaren" genom drömtexten omtolkar och omformulerar sin verklighet inom fiktionen.

Källa: Westin, Boel, "Drömmens texter - Äventyret som reverie i barnlitteraturen", Tidskrift för litteraturvetenskap, 1996:2.

Det extrema (danskarna ska alltid vara värst)

När går det över gränsen?

Danska barnboksförfattaren Oscar K. har skrivit boken Lägret, som har illustrerats av Dorte Karrebæk, i vilken barndomen skildras som ett surrealistiskt koncentrationsläger. Lite magstarkt kan man tycka. Oscar K. är egentligen ett pseudonym för Ole Dalgaard, som hävdar att det är hunden Oscar K. som har kommit på idéerna till de barnböcker han har skrivit i samarbete med Karrebæk.

"Barndomen drabbar alla...", så börjar boken och jag blir full i skratt och illa till mods samtidigt. Min första reaktion håller i sig, men illa till mods förvandlas ganska snabbt till illamående. Bilderna är obehagliga men fantastiska. Jag bläddrar bland skräckfilmssidorna och tänker: jämförelsen är kanske inte så långsökt eller magstark, barndomen är inte en lycklig och idyllisk tid för många, utan tvärtom och jag tänker: det här är idyllfobin dragen till sin spets och jag tänker: de tyska koncentrationslägren var värre än den hemskaste skräckfilm fantasin kan åstadkomma och jag tänker: det här kan bara bli mer skrämmande och traumatiskt om ett barn själv hade gjort boken.

 Källa: http://bokunge.se/2010/09/

Är det för extremt och obehagligt? För mig är det nästan det, kanske just för att jag inte är ett barn. För föräldrar kan jag tänka mig att det är allra värst. Ändå är det ett otroligt viktigt ämne, något vi måste berätta om, det är inte lätt och det blir aldrig rätt, men det här är ett sätt. 


Källa: http://www.oscar-k.dk/newsdetail.php?id=315

 Jag är trots allt tacksam över att danskarna är villiga att testa gränserna.


tisdag 19 maj 2015

Nordens hus

Vi besökte Nordens hus, eller Norræna húsið, i Reykjavik, en Alvar Aalto-skapelse som låg inklämd mellan stora universitetsbyggnader. Nordens hus är en kulturstiftelse som leds av Nordiska ministerrådet, som också har kulturstiftelser på Grönland, Färöarna och i Finland. Syftet med Nordens hus är att främja samarbetet mellan de nordiska länderna och värna om nordisk kultur. I Nordens hus fanns bl.a. ett imponerande bibliotek med endast nordiska böcker. Där fanns böcker på alla sju nordiska språk, förutom isländska, och en egen våning tilldelad barnlitteratur.


Vid Nordiska huset fick vi också träffa Sigurdur Olafsson, som är ansvarig för bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris. Han visade årets nominerade böcker och berättade om priset. Om orsaken till varför priset inrättades berättade han att Norden har många stora och internationellt kända barnboksförfattare och att vi dessutom har mycket åsikter om synen på barn här i Norden, vilket bidrog till att det ansågs bakvänt att vi saknade ett barnbokspris. Till råga på allt var Astrid Lindgren aldrig nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris, trots att hon är en av Nordens och kanske världens största (barnboks)författare.

Fakta om Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris:
-utdelades för första gången 2013
-priset delas ut varje år till ett litterärt verk som är skrivet för barn och unga
-priset ges till ett aktuellt verk som ska representera det bästa inom nordisk barn- och ungdomslitteratur
-bedömningskommittén, som består av experter från alla nordiska länder, nominerar verk från de fem nordiska länderna, samt Svenskfinland, Åland, Färörarna, Grönland och det samiska språkområdet och utser vinnaren



Bland årets (2015) nominerade böcker finns finlandssvenska Maresi, av Maria Turtschaninoff och Þórarinn Leifssons Maðurinn sem hataði börn (Mannen som hatade barn), som Dagný föreläste om. Vid första anblicken är min favorit av de nominerade den danska Ella er mit navn vil du købe det? av Mette Hegnhøj. Främst beror det förstås på formatet, "boken" är en brun pappask med kaffefläckar på, som hålls ihop av ett gummiband, det står också "Försiktigt - Innehåller poetsnö" på den. Inuti finns mycket riktigt poetsnö, som består av "hålen" som blir kvar i en hålslagsapparat med bokstäver på. Förutom poetsnö innehåller asken också 138 ark med poesi skriven på en skrivmaskin. Jag är helt såld, inte bara är jag en sucker for poesi, jag älskar också hemlighetsfulla askar, eller egentligen allt som rymmer personliga skatter och jag är minst sagt svag för skrivmaskiner (motvillig som jag är till ny teknologi). Poesiskatten finns också som inbunden bok för alla bibliotekariers skull. Nu återstår det bara att läsa mer av själva innehållet också!

Isländsk barnlitteratur och humor

Om isländsk barnlitteratur har jag bland annat lärt mig att det ges ut ungefär 16 barnböcker per år, vilket kan jämföras med utgivningen på svenska i Finland. Ekokritik är mycket förekommande inom isländsk barnlitteratur, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är mycket fokus på natur och miljö på Island. Något som däremot överraskade mig lite var att genustänk inte är särskilt förekommande i isländsk barnlitteratur och att queera barnböcker är rent av sällsynta. "We're not there yet", svarar Anna och Hildur, men förutspår att det är på intåg. Däremot är islänningarna bra på att skriva om tabun och okonventionella ämnen och de har också sin egna säregna och stundom brutala humor. 

Källa: http://hubski.com/pub?id=113871


Källa: http://www.konbini.com/fr/culture/dessins-rocknroll-hugleikur-dagsson/

På tal om humor i litteraturen presenterade Dagný "Forms of humour in discourse", som är följande:

  • exaggeration
  • surprise
  • slapstick
  • the absurd
  • verbal humour
  • human predicaments
  • ridicule
  • defiance
  • violence
  • incongruity

*Hugleikur Dagssons serier lämpar sig kanske inte för barn, men är ett utmärkt exempel på den hejdlösa isländska humorn.

Om skrivande och fantasy

"The best book starts on a day not like any other day in your life"

Den 12:e maj föreläste Dr. Anna Heiða Pálsdóttir och doktorand Hildur för oss. Anna undervisar bl.a. i kreativt skrivande och har själv skrivit ett flertal böcker. Hon pratade om skrivande, främst vad gäller fantasy. Hon kom med många inspirerande råd, bl.a. citatet ovan. Anna jämförde böcker med telefoner eller radio, eller något annat som vi använder (läser) utan att reflekterar över hur de fungerar eller hur de är skapade. Hon anser att kreativt skrivande är viktigt för att få en förståelse för hur litteraturen fungerar.

Anna presenterade också en övning som hon brukar använda sig av på sina kurser i kreativt skrivande, nämligen att rita en karta; "the author must know his/her land". Kartor är typiska för fantasyböckerna, de finns i Muminböckerna, i Sagan om ringen, i Narnia o.s.v. och användningen av dem har fått sin början i och med A. A. Milnes kartor över Sjumilaskogen i början av Nalle Puh-böckerna. Övningen går ut på att studerandena ska rita en karta steg för steg innan själva skrivprocessen inleds, som sedan utgår från den värld som skapats. Övningen baserar sig på Holly Lisle's fantasy map, vars första steg är att rita tre punkter på ett papper, man fortsätter sedan med att rita bl.a. bergskedjor, floder och gränser. Allting görs steg för steg tills man har skapat en egen detaljerad fantasyvärld. Läs mer här: http://hollylisle.com/maps-workshop-developing-the-fictional-world-through-mapping/.

Källa: http://lotr.wikia.com/wiki/Maps
Källa: http://bocker-emellan.blogspot.fi/2012_09_01_archive.html

Källa: http://gbgq.se/quiz/?p=576

Hildur talade om fantasy. Det är omöjligt att beskriva fantasy med en definitionen som alla är överens om, eftersom det finns över 200 olika definitioner. Hildur förklarade att vissa exempelvis menar att hela historien ska utspela sig i en annan värld och endast i den världen för att kunna räknas som fantasy, medan andra hävdar att också annat kan klassas som fantasy, t.ex. Muminböckerna. Med en så strikt definition skulle t.o.m. Harry Potter-böckerna falla utanför. Hildur upplyste oss om att high fantasy är mest populär på Island just nu. Med high fantasy  avses en fiktion som utspelar sig i en fiktiv, lågteknologisk värld med fantastiska/övernaturliga inslag. Motsatsen är low fantasy, som innebär att berättelsen nog utspelar sig i en fiktiv värld men att den har få eller helt saknar fantastiska/övernaturliga inslag.

Vi funderade kring vad som gör isländsk fantasy specifikt isländsk eller nordisk fantasy specifikt nordisk. Det är en frågeställning som går att applicera på all nordisk barnlitteratur och det är svårt att svara på. Är det synen på barnet? Eller främst landskapet? Vi kom inte fram till något enkelt svar, men enades om att exempelvis dalen som en del av landskapet är ett ganska typiskt drag i nordisk fantasy. 

Tabun i barnlitteraturen

Den 11:e maj föreläste Dagný Kristjánsdóttir på Háskóli Íslands om Þorgils Leifssons barnböcker Pappas stora hemlighet (2007), Mormor Huldas bibliotek (2009) och Mannen som hatade barn (2014). Hon pratade bland annat om tabu i barnlitteratur. Vi funderade tillsammans kring om det finns sådant man inte kan eller bör skriva om i barnlitteratur. Jag har tidigare frimodigt tänkt att nejdå, allt går att skriva om så länge man gör det på rätt sätt. Men nu har jag lite tänkt om, jag vill nog helst inte stöta på en barnbok som innehåller pornografiska teman, sexualiserade barn eller tortyr. Men faktum är att gränserna förskjuts hela tiden, under de senaste 20 åren har allt mera våld och grymheter kommit in i barnlitteraturen. Dagný föreslår att det beror på en allt otryggare värld med högre tempo, katastrofer i nyheterna och domedagsvisioner runt varje hörn. Till och med maten har blivit giftig. Är det ens möjligt att skydda barnen mot allt detta?


Pappas stora hemlighet handlar om tabun kannibalism. Pappan i boken är kannibal och äter barn när han blir hungrig. Det är intressant att kannibalism anses vara tabu, eftersom temat kannibalism förekommer redan inom nordisk mytologi. Dessutom påpekade Dagný att vampyrberättelser är enormt populära trots att det också är frågan om kannibalism, eftersom de suger människors blod. Boken handlar om kannibalism men kan också läsas som beroende/missbruk förklätt i kannibalism. Pappan har ett okontrollerbart behov och barnen blir medberoende, de försöker dölja pappans hemlighet, underlätta för/hjälpa pappan o.s.v. I likhet med Gro Dahles böcker Kriget och Den Arge kan den ses som en bok för barn som har föräldrar med problem.

Det är en radikal och samhällskritisk bok som utforskar kärnan i vårt samhälle, men också gränserna. Dagný menar att den hånar vår hypokritiska kultur då pappan ska göra en gourmetmåltid av en människas bak för att göra hans kannibalism mera "rumsren" och acceptabel. Hon jämför det med synen i konsumtionssamhället: allt är okej så länge det är välpaketerat och dyrt.

måndag 18 maj 2015

Island



Island,
du är osannolik, 
du liknar inget annat
Blir till (mig) hela tiden
Vilken salig blandning!
Hus från alla länder
Barnbokshus i alla färger


Den 10:e maj reste vi till Reykjavik för att bekanta oss med isländsk barnlitteratur och kultur på nära håll och lära oss mer om nordisk barnlitteratur. Vi fick ta del av tre föreläsningar på Háskóli Íslands om isländsk barnlitteratur och besöka Nordiska huset och botanisera bland deras böcker.



Barnlitteraturen var inte synlig enbart på universitetet, vid det Nordiska huset och på bokhandlar och bibliotek, också i charmiga konst- och designbutiker fick den ta plats. Längs huvudgatan Laugavegur finns en hörnbutik med antika luftballonger i fönstren, inuti butiken fann vi den isländska bilderboken Stína Stórasæng av Lani Yamamoto, som nominerades till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur 2014 och som står på kurslitteraturhyllan hemma vid Åbo Akademi. Jag förstår varför den finns där, bland vykort av Frida Kahlos målningar och gammaldags speldosor, dess konstfärdiga illustrationerna i läckra höstfärger är nämligen lågmälda och detaljerade, men ändå enkla, helt i stil med nordisk grafisk design. Mina tankar vandrar till Gunilla Bergströms illustrationer i böckerna om Alfons Åberg, jag ser likheter i stil, färg och murrighet. Boken är dessutom mysig och igenkänningsfaktorn är nog hög bland de flesta nordbor när Stína helst vill kura ihop sig under täcket och barrikera sig mot kylan, ändå är det en bok om värme. Förutom fina detaljer i illustrationerna finner man också andra roliga inslag i boken, exempelvis Stínas recept på varm choklad i slutet av boken samt en kommentar på sista sidan med ISBN-numret: "Du kan få denne boken med et spesiallaget omslag av en ullvott. Det har Stínas venninne Vik Pirjonsdottir laget." som hänvisar till innehållet i boken.

Källa: https://www.svenskatecknare.se/tecknaren/2015/01/09/portratt-lani-yamamoto/




Vi besökte bokhandeln Mál og Menning och fann en hel våning med barnlitteratur. Det fanns många inhemska böcker men också bestsellers och hyllor tillägnade annan nordisk barnlitteratur. I enlighet med språkpolitiken på Island var böckernas karaktärer översatta till isländska. De välbekanta karaktärerna Pippi Långstrump och Alfons Åberg är på Island kända som Línu Langsokk och Einar Áskeli. Finländsk barnlitteratur fanns också representerad, föga överraskande i form av muminböckerna.

fredag 8 maj 2015

Väluppfostrade barn och fantasikompisar

En barnbok som har undgått idyllfobin och som inte följer trenden att skilja det mörka och svåra är den samiska bilderboken Månegutten og Heike av författaren Sine Ivarsen och illustratören Sissel Horndal. Boken nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2013. Trots att ensamhet är ett tema i boken kännetecknas den av glättig lättsamhet och gullegull. Den är tråkigt lättsmält och irriterande uppfostrande, men man bör också ta i beaktande att den riktar sig till yngre barn (3-6 år). 

Boken skildrar det duktiga väluppfostrade barnet som gör allt det han ska. Heike äter middag och gör sina läxor innan han går ut och leker och han ser till att vara hemma i tid för läggdags. Handlingen utspelar sig i en magisk verklighet, den talar till barnets fantasi. Heike är ensam och har ingen att leka med för att hans familj bor avskilt och saknar nära grannar. En dag dyker en järnpojke upp som behöver Heikes hjälp, för han har gått sönder. Det visar sig att pojken som är gjord av järn kommer från månen och har fallit ner från sitt tefat. Månpojken och Heike blir genast vänner och lekkamrater, trots att de är så olika. Allt är frid och fröjd och lyckligt ett tag, tills Månpojken börjar sakna sin familj. Lösningen låter inte vänta på sig utan Månpojken visslar till sig sin familj och sagan slutar lyckligt då hans pappa lovar att han får komma och hälsa på Heike när han vill. 

Många barn är fascinerade av rymden och kanske också rädda för det stora okända. Med hjälp av den här boken kan barnen känna trygghet över att de inte är ensamma i universum och samtidigt inte behöva vara rädda för hotfulla rymdvarelser, utan istället fantisera om snälla rymdvarelser. Jag läser Månpojken som en låtsaskompis, en fantasifigur som uppstår när barn leker ensamma och utmanas i sin kreativitet. Månpojken påminner om Pinocchio i det avseende att han är skapad i ett syfte att fylla en riktig pojkes plats. Pinocchio var gjord av trä och Månpojken av järn, men båda har mänskliga egenskaper och är ett magiskt bot mot ensamhet. Illustrationerna fångar landskapet i fina färger men tilltalar mig inte nämnvärt. Det finns dock några uppslag med endast närbilder, som påminner om fotografier, som ger ett charmigt och lekfullt intryck. Helhetsintrycket blir tyvärr ändå att både berättelsen och illustrationerna är tråkiga, men som godnattsaga fungerar den säkert utmärkt.

torsdag 7 maj 2015

Överlevnad och flickskap

Den 6:e maj höll vi (jag, Alexandra, Fanny, Marika och Niilo) en presentation om ungdomsromanen En sekund i taget av Sofia Nordin. En sekund i taget är en den första romanen i en serie av (hittills) tre böcker. Romanen är en dystopisk berättelse om Hedvig som lämnar ensam kvar efter att en febersjukdom har brutit ut och dödad alla andra, inklusive hennes familj. Tillvaron förvandlas till en kamp om överlevnad, både fysiskt och psykiskt.


Vad är ungdomslitteratur?

  • bred beteckning
  • den traditionella ungdomsromanen är ofta samtidsorienterad
  • subgenrer: "böcker för unga vuxna", "crossover", "teen noir" och "teen chick lit" (exempelvis Gossip Girl) - gränsen mellan ungdomsbok och vuxenroman har blivit allt otydligare
  • crossover: skrivits för vuxna men har övergått till att bli barnlitteratur, handlar om unga på väg mot vuxenhet
  • chick lit: kretsar kring utseende, känslor, nära relationer, förälskelse och kärlek, fokuserar på individen och det personliga
  • ungdomslitteraturen har blivit allt mörkare
  • dystopier: böcker som skildrar en dyster, undergångshotad framtida värld, hoten i dystopierna är ofta krig och miljöförstöring och huvudpersonerna är ofta kvinnor (hjältinnor)
  • teen noir: mörka, skräckfyllda ungdomsböcker med deckarinslag och ofta övernaturliga inslag, teen noir är en hybridgenre
  • gränserna mellan det mänskliga och det monstruösa ofta vaga
Källa: Kåreland, Lena, Skönlitteratur för barn och unga - Historik, genrer, termer, analyser, Studentlitteratur AB, Lund, 2015.


Diskussion

Här följer en dokumentation av diskussionen vi förde om En sekund i taget inför presentationen:


Bakgrund
  • Författare: gillar överlevnadsberättelser, TV-serien Alone in the wild fick henne att tänka på hur outhärdligt det skulle vara utan andra människor och att inte veta om någon finns kvar, "Det behövs ju lite mörker först, för att hoppet ska kunna dyka upp som kontrast." (http://www.sofianordin.se/)
  • Intrigen: inte mycket yttre handling, långsamt tempo, det mesta sker inuti Hedvig (tankar, känslor, överlevnadsstrategier)
  • ”trendenlig”: romanen är mörk, skildrar ingen vanlig smärtfri tonårstid precis
  • Typisk ungdomsroman: den är samtidsorienterad, vilket framgår av tidsmarkörer såsom Ahlgrens bilar, Åhlens, H&M, Ipod och solpanel
  • Ovanligt hot för att vara en dystopi (otypisk dystopi)
  • Tre delar: En sekund i tagetSpring så fort du kan och Som om jag vore fantastisk
  • Nordisk, hur?: miljön, mörkret och maten som finns på gården
Motiv:
  • Vänskap
  • Relationer
  • Naturfrånvändhet: i vårt samhälle idag har vi tappat bort kunskapen om överlevnad i naturen, vi har glömt bort hur man praktiskt lever av naturen och har dessutom separerat oss från den.
  • Om puberteten och om att växa upp
Tema: 
  • Överlevnad
Nedslag i ett tema/motiv: Flickskap
  • Kroppslighet, kroppen som förändras (få mens, bli kvinna)
  • Vänskap, jämförelse (utseende) -> Lydia
  • Duktig - blir ”rebellisk” (flickmatris: "duktig flicka", "pojkflicka", "dålig flicka")
  • Sexualitet
Parallell till dödligt sjuka:
  • Att känna förnekelse och ställas inför nya villkor (allting runt omkring Hedvig förändras, hon måste lära sig att överleva när alla andra är döda, hon förbjuder sig själv att tänka på det och tar bara en sekund i taget)
  • Att uppleva kroppen som förändrad (hon får muskler av kroppsarbetet, men tappar samtidigt vikt och puberteten slår till)
  • Drabbad men inte rådlös (hon klarar utmaningar hon ställs inför, hon fäller t.ex. en björk helt ensam och hon lär sig att mjölka kor)
  • Att vara positiv i en svår situation (Hon och Ella börjar fantisera om allt gott de ska handla när de tar sig till butiken, stämningen blir uppsluppen)
  • Att uppleva motstridiga känslor mot nära och kära (Hedvig tänker på vilken idiot hennes bästa vän Lydia var, men känner skuld över att hon tänker så, för hon skulle ge vad som helst för att få tillbaka henne och den normala vardagen)
  • Att uppleva tiden på ett nytt sätt (tiden går långsamt, framtiden skrämmer i sin oändlighet, blir en påminnelse över allt Hedvig aldrig kommer att få uppleva, så som kärlek och sex)
(Caroline Byström Posti & Lina Resin (2014), Att i tidig vuxen ålder plötsligt drabbas av allvarlig sjukdom, Examensarbete sjuksköterskeexamen, Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap.)

onsdag 6 maj 2015

Familjeprojekt om familjeproblematik

Gro Dahle är en prisbelönt norsk författare som debuterade med diktsamlingen Audiens 1987. Hon har också skrivit poesi för barn, förutom poesi har hon också skrivit noveller, vuxenromaner och barnlitteratur. Gro Dahle har bland annat skrivit bilderböckerna Den Arge, Snäll och Kriget varav de två första har illustrerats av hennes man Svein Nyhus och den sistnämnda av hennes dotter Kaia Dahle Nyhus. Kriget var nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2014. Svein Nyhus är en prisbelönt norsk illustratör, han har bland annat mottagit Bokkunstprisen. Men också han är barnboksförfattare. Han är känd för att behandla otraditionella och psykologiska teman i sina bilderböcker. Hans illustrationer beskrivs som speciella och uttrycksfulla. Böckerna Dahle och Nyhus har gjort tillsammans benämns som allåldersböcker. Kaia Dahle Nyhus är mest känd för sina stilistiska och expressiva illustrationer i Gro Dahles bilderböcker, men hon har också illustrerat ett flertal andra böcker och mottagit och nominerats till flera priser. Hon debuterade dessutom som barnboksförfattare 2014 med bilderboken Vil du høre en hemmelighet?.

Den Arge har gjorts som underlag för bearbetning av våld inom familjen. Därför riktar den sig också till en specifik målgrupp, nämligen barn som har upplevt familjetrauman. I Den Arge blir Bojs mamma misshandlad av Bojs pappa. I boken beskrivs det hur Boj alltid tvingas vara på sin vakt, anpassa sig och akta sig för att reta upp pappan. Det finns ingen trygghet, tillvaron består av ångest och självanklagan. Snäll handlar om den flickduktiga Lussi och synen och förväntningarna på flickor/kvinnor i samhället. Lussi gör allt som förväntas av henne som flicka, hon ler och ser söt ut, hon är tyst och stilla och gör inget väsen av sig och hon är duktig i skolan, lydig och samvetsgrann. Hon är så tyst att hon tillslut försvinner. Hon är inte Lussi, hon är en flicka och flickor tar inte plats, flickor uppmuntras inte till att bli egna personer, de uppmuntras till att bli flickor. I boken går Lussi bokstavligen in i väggen. I Kriget behandlar Gro Dahle skilsmässa ur barnets synvinkel. Det beskrivs hur barnet, Inga, anklagar sig själv och axlar ansvar som är för tungt att bära och som oroar sig för föräldrar och syskon. Familjedynamiken blir uppochner och hitochdit, då föräldrarna separerar och hemmet upplöses, föräldrarna glömmer bort sin roll och barnet tar på sig föräldrarollen.

Källa: http://www.valdinararelationer.se/sv/Vald-i-nara-relationer1/Hem-utan-vald/Vad-gor-andra/Den-Arge--en-bok-om-vald-for-barn/

Den arge och Kriget är tunga och mörka böcker, men de har ljusa och hoppfulla slut samt ett poetiskt språk. För traumatiserade barn tror jag att de kan vara ett hjälpmedel i bearbetningen av det skedda, för andra kan själva böckerna kanske vara traumatiska. Efter att Boj har flytt in i sig själv, till drömmen, fantasin och illusionen uppmanas han till att prata om det, att prata om pappan, ilskan, rädslan och våldet. Han skriver ett brev till kungen som dyker upp och reder ut situationen (lite deus ex machina över det hela). Kungen, som auktoritetsperson (kan läsas som en psykolog), förklarar att det aldrig är barnets fel och tar med sig pappan hem till sig där pappan ska laga sig själv och ta i tu med sina problem och sin ilska. Hoppet i slutet består av förhoppningen om att pappa ska börja må bra och bli trygg för då kommer allt att bli lyckligt. Jag ansåg först att slutet var tvivelaktigt, overkligt och naivt, men det övriga innehållet speglar redan en väldigt hård verklighet för ett barn, det måste få finnas något slags hopp också. Dessutom förespråkar boken terapi, både för pappan och barnet. I boken är fienden inte pappa, utan Den Arge, som finns inuti pappan. En sådan framställning är ett bra knep, för det förklarar varför pappan inte är pappa längre, den snälla pappan som man beundrar, han förvandlas nämligen till något annat. Den Arge är något/någon som måste och kan motarbetas och när han är borta finns ändå pappan kvar. I Kriget slutar det också ljust och hoppfullt, för freden kommer till slut.

Illustrationerna i Den arge är skrämmande och groteska. Pappan tornar upp sig på hela sidan, han är oproportionerligt stor till skillnad från Boj och mamman som är mycket små. Bilderna förstärker pappans hotfullhet, han förändras, ser inte ut som pappa längre, bär helvetets färger och fyller ett helt uppslag. "Den arge brinner", han har blivit ett monster som för med sig kriget. Rädslan, ilskan, våldet och hemskheterna målas fram med färgerna rött och svart. När kungen kommer till familjens räddning är det pappan som blir liten och Boj som är stor. Boj kan äntligen bli sig själv igen, synas och höras och inte försöka göra sig själv osynlig, han kan bli normal storlek igen, en trygg och glad storlek. Boj har vågat berätta, han växer och pappan har tvingats rannsaka sig själv och stå till svars för det han har gjort, han krymper. Symboliska detaljer som går att finna i illustrationerna är exempelvis verktygen som finns på flera uppslag. Med verktyg fixar man saker, men de kan lika snabbt förvandlas till vapen. Pappan är den som fixar saker i familjen, han behövs till det, men det är också han som har sönder och förstör familjen. Svein Nyhus illustrationer i Snäll är i motsats till bilderna i Den Arge gulliga, ljusa och rosa. Men de symboliska detaljerna hittas också här, exempelvis avbildas en fågel i bur, som är en symbol för Lussi. Men Lussi förblir inte en fågel i bur, hon får nog. Hon blir oflickig, hon väsnas, hon för ett himla liv och bryter sig ut ur väggen, tar sig fram genom fasaden. När hon uttalar orden: "Nu får det vara nog!" blir hon ett exempel, en förebild som banar väg och plötsligt blir flera flickor synliga som också har försvunnit in i väggen. Alla dessa osynliga flickor får mig att dra en parallell till Ninni, det osynliga barnet. I likhet med den boken finns det en viktig läxa att lära för alla vuxna i den här boken. Barnet uppmanas till att ta plats och vara sin egen individ och föräldrarna uppmanas till att låta barnen vara sin egen individ.

Källa: http://sveinnyhus.blogspot.fi/2012_03_01_archive.html
Källa: http://sveinnyhus.blogspot.fi/2013_05_01_archive.html

Kaia Dahle Nyhus går i sina föräldrars fotspår och hennes illustrationer i Kriget är kantigt vassa och om möjligt ännu mer skrämmande än hennes pappas illustrationer. Människorna hon tecknar är fula med potatisformade huvuden och konstigt färgade ögon, men på ett uppfriskande och verklighetstroget sätt. Färgsättningen är dramtisk och påminner om Tove Janssons Hur gick det sen? då antalet färger per uppslag är få och står i kontrast till varandra. En annan likhet med illustrationerna i Hur gick det sen? är dörrarna, det är inte faktiska hål i sidorna men man skymtar på samma vis en ny färg genom de öppna dörrarnar (och fönstren).


Källa: http://lastenkirjahylly.blogspot.fi/2014_09_01_archive.html


Om Gro Dahle: https://snl.no/Gro_Dahle
Om Svein Nyhus: https://snl.no/Svein_Nyhus
Om Kaia Dahle Nyhus: https://snl.no/Kaia_Linnea_Dahle_Nyhus

måndag 4 maj 2015

Astrid Lindgren Memorial Award

ALMA är världens största barn- och ungdomslitteraturpris som inrättades av Sveriges regering 2002 till minne av Astrid Lindgren. ALMA-priset delas inte ut för enskilda verk utan för större prestationer. Författare, illustratörer, berättare och organisationer som utför läsfrämjande arbete kan tilldelas priset, som består av fem miljoner svenska kronor. Priset inrättades för att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen och grundar sig på Barnkonventionen och barns rätt till kultur. Institutioner och organisationer över hela världen nominerar kandidater och sedan utser en expertjury pristagaren/pristagarna.

Barbro Lindgren tilldelades priset 2014 med motiveringen:

Barbro Lindgren är en litterär nydanare.  Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.
I en intervju säger Larry Lempert, juryns ordförande, att Barbro Lindgren verkar i Astrid Lindgrens humanistiska anda eftersom hela hennes författarskap präglas av humanism och ett inkännande skildring av barnet och hans/hennes känslor.

Barbro Lindgren har under sin författarkarriär skrivit prosa, lyrik och dramatik. Förutom bilderböcker har hon skrivit visor, barnböcker, ungdomsböcker och vuxenböcker. Hennes böcker kan ses som gränsöverskridande allålderslitteratur. På ALMAS hemsida finns läsnycklar till valda böcker av pristagarna. Maria Lassén-Seger har skrivit en läsnyckel till Lindgrens Hemligt-trilogi som består av böckerna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. I läsnyckeln framgår det att trilogin är skriven i dagboksformat, böckerna är inspirerade av Lindgrens egna barndoms- och ungdomsminnen och utger sig alltså för att vara skrivna av en ung Barbro. Trots det bör de läsas som fiktion och inte som självbiografiska verk. Lassén-Seger skriver att "dagboksformatet tillåter Lindgren att skriva fram ett fiktivt barn-alter ego som ärligt och osentimentalt säger som det är". Dagboksformatet är idag en etablerad genre inom barnlitteraturen. Läsnyckeln består också av användbara tips på analysingångar. Själv är jag väldigt intresserad av dagboksformatet. Som barnboksförfattare måste det vara en guldgruva att ha tillgång till de tankar man tänkt och de känslor man känt som barn och tonåring, det är det närmaste man kan komma barnets inre och verkligen se saker ur ett barns synvinkel. Barn kan kanske inte vara barnboksförfattare, men via dagböckerna bidrar de åtminstone. 


 
En egen favorit från barndomen


Här hittar ni ALMA-prisets hemsida: http://www.alma.se/sv/
och här hittar ni läsnyckeln: http://www.alma.se/sv/Pristagare/Lararhandledningar/Lasnyckel-Hemligt-trilogi/

söndag 3 maj 2015

Kurt i Kurtby

Den norska författaren Erlend Loes Kurt i Kurtby (2008) är en kapitelbok, i en serie av flera böcker om Kurt, som är illustrerade av Kim Hiorthøy. Vid första anblicken vittnar det svartvita omslaget med en grådaskig och till synes galen man om ett mörkt och skrämmande innehåll. Det som möter mig mellan pärmarna är trots det humor, aningen makaber kanske, men ändå å så festlig humor. 

I boken levereras kritik mot religion och blind tro genom sarkasm och förenklade bilder av fanatism. Boken inleds med citatet "If Jesus came back and saw what's going on in His name, He'd never stop throwing up" ur Woody Allens film Hannah and Her Sisters. Titeln Kurt i Kurtby är en anspelning på Knutby, där mord utfördes i Guds namn i en frikyrklig församling år 2004. I boken ska Kurt åka på semester till Finland med sin familj, men på vägen till Finlandsfärjan kör de av vägen och hamnar i en älv. Älven för dem till en avlägsen by, Kurtby, där de hälsas välkomna av Kirsti Brud. Kirsti Brud är en karikerad version av Åsa Waldau som kallades för Kristi Brud inom pingstförsamlingen i Knutby. Kurt utses till pastor i församlingen, eftersom de tidigare pastorerna sitter fängslade. Efter ett slag mot huvudet blir han själv övertygad om de fanatiska budskapen som predikas i församlingen. Hans fru gör upp planer med deras barn för att fly från Kurtby. 

Erlend Loe förlöjligar de sektlika tendenserna då han framställer dem på ett skrattretande och förenklat sätt. Exempelvis förklarar Kirsti Brud att "vi blir lätt osäkra utan en pastor", eftersom "vi är vana vid att någon leder oss och berättar för oss vad vi ska tänka och tro" (s. 37). Kristi Brud hotar också, om än på ett glättigt och låtsassnällt vis, alla som inte är henne till viljes och lyder med att de kommer att hamna i helvetet. Den vuxna läsaren kan ana ohyggligheter mellan raderna, så som barnmisshandel och/eller övergrepp på barn och mord. Exempelvis ges olydiga pojkar "smisk på snoppen" inom församlingen och Kristi Brud varnar Kurts fru Anne-Lise för att vara motsträvig eftersom "de andra pastorernas fruar har haft en tråkig tendens att halka i badkaret och slå huvudet dödligt hårt i vattenblandaren", vilket hände Knutbys pastors första fru. För vuxna kan boken med andra ord te sig smaklös och opassande för barn, men för en yngre läsare som inte känner till Knutbymorden framstår antagligen boken som en hysteriskt rolig beskrivning av uppskruvade händelser och knäppa vuxna som beter sig konstigt i religionens namn. Humorn omfattar också språkliga finesser och en lagom dos kiss- och bajshumor. Jag ser inget problem med boken, den innehåller flera lager, ett för barnen och ett för de vuxna. Övertramp, hjärntvätt och fanatism förekommer inom många religioner och många församlingar och därför är det ett ämne värt att behandla i barnlitteratur. Loe behandlar kanske inte kristendom särsklit nyanserar i Kurt i Kurtby, men å andra sidan är den sektlika församlingen han parodierar inte ett exempel på nyanserad tro och öppen kristen gemenskap. Jag anser att Loe förespråkar kritiskt tänkande och ifrågasättande av "sanningar" med sin barnbok om Kurtby. Om man anser att bokens tema är lämpligt eller inte handlar kanske också om hur man tänker kring humor. Får man skämta om allt? Svaret är kanske det samma som på frågan om man får skriva barnböcker om allt, nämligen; det beror på hur man gör det.


Barnet 

Kristina Hermansson skriver i artikeln "Inkompetenta vuxna och kompetenta barn" om hur barnen får axla ansvaret och bete sig "vuxet" i 2000-talets skandinaviska böcker. Hon citerar Helene Brembeck som menar att "vuxenvärlden är barnsligare och barndomen vuxnare". Denna tematik framträder också i Kurt i Kurtby då det är upp till barnen (med hjälp av mamman) att rädda familjen och pappan Kurt, trots att han har gått med på att utvisa sin familj till skogen och vargarna. Hermansson hänvisar också till Mia Österlund som urskiljer två typer av vuxna i 2000-talets barnböcker: "de som beter sig vuxet och de som beter sig naivt". Kurt hör definitivt till den senare sorten. Den yngsta sonen Bud däremot är lillgammal med sitt kloka och eftertänksamma sätt. På vägen till Finland tar han en powernap "som de gör i finanskretsarna". När Kurt och Bud diskuterar vad som händer när man dör och kristendomens himmel är det Bud som tänker abstrakt och tröstande medan Kurt är envis och menar att man inte kan eller ska tro på saker man inte kan se. Kurt säger att det är för lite luft och för kallt för att någon ska kunna bo i himlen. Bud svarar att han inte menar den himlenutan det som himlen är metafor för, men han vet inte var den himlen ligger. Efter att ha funderat en lång stund på deras samtal tillägger Bud: "Det verkar lite futtigt att tro på så lite, det är ju många som säger att det finns mer mellan himmel och jord än det ögat kan se".


Bilden av Finland

Boken utspelar sig i Norge och Sverige, men målet för Kurt och familjens resa är Finland. Finland framställs som något avlägset, främmande och exotiskt. Inget vet något om Finland. När familjen drar lott om semestermålet är det Buds lapp som blir vald, hans önskemål är Finland. Resten av familjen blir förskräckta och skriker: "Bevare mig väl!" och undrar vad i hela friden de ska göra där. Bud rabblar upp diffusa orsaker till varför Finland är sevärt, som tycks tagna direkt ur en resebroschyr, för att övertyga familjen. Slutligen tillägger han den verkliga orsaken till varför han vill till Finland, där finns nämligen Mumindalen. Speglar boken en verklig syn på Finland? Är det det enda man vet om Finland, att mumintrollen kommer härifrån? Man kan fråga sig hur mycket vi vet om varandra inom Norden egentligen, förlitar vi oss enbart på stereotypier? Kurt vet inte särskilt mycket, han tar med sig egen norsk potatis på färden, för han litar inte på att den finska potatisen duger. 


Utgåvan jag har läst:  Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm, 2009 (svensk översättning av Lotta Eklund).
Sekundärlitteratur: Hermansson, Kristina, "Inkompetenta vuxna och kompetenta barn - En framträdande tematik i 2000-talets skandinaviska bilderbok", Tidskrift för litteraturvetenskap, vol 44, Nr 2, 2014.