Paneldebatt

Den 22:a april hade vi en paneldebatt om nordisk barnlitteratur med Mia Österlund och Maria Lassén-Seger. Under paneldebatten diskuterades bland annat olika litteraturpris. En fråga som ställdes var hur det avgörs vem som ska vinna. Lassén-Seger som sitter i juryn för ALMA (Astrid Lindgren Memorial Award) svarade att de försöker balansera genrerna mot varandra och att man gärna lyfter fram sådant som annars får mindre uppmärksamhet, exempelvis poesi för barn. Hon tillägger också att det spelar in hurudana beskrivningar som sänds in som nomineringar och vilket land som senast har fått priset, man försöker få spridning mellan olika länder. Priser för barnlitteratur finns för att barnlitteraturen ska beaktas på samma villkor som annan litteratur, d.v.s. att barnlitteraturen också ska betraktas som konst och forskas i och recenseras på samma villkor som annan litteratur. Samtidigt kan man alltid fråga sig om det går att tävla i konst, men priserna är ändå ett sätt att lyfta fram och skapa uppmärksamhet kring ett verk, ett författarskap eller en genre. 

Vi diskuterade också skillnader i barnlitteraturen mellan de nordiska länderna. Det konstaterades att den finlandssvenska ingår i en mer samnordisk tradition än den finska. I den nordiska traditionen är det mera samspel mellan ord och bild än i den finska. Problemet med finsk barnlitteratur är att texten ofta får mest utrymme och samspelet med bilderna uteblir. Det kan tänkas bero på att det inte finns någon illustratörsutbildning i Finland. Det finns också mera tabun i finska barnlitteratur, man är försiktigare och porträtterar inte lika självständiga och jämställda barn som i övrig nordisk barnlitteratur. Norge och Danmark är de länder som vågar mest och har författare som banar väg inom barnlitteraturen. Givetvis är det lite av en generalisering eftersom dessa länder nog också har sin mainstream-kultur. Det poängterades att det behövs sånt som banar väg så att allt inte bara är gullegull och följer trevlighetsnormen. 

Sedan 70-talet har det funnits en trend inom barnlitteraturen och framför allt i ungdomslitteraturen att skildra det mörka och svåra. Sedan 90-talet har det handlat om exempelvis övergrepp, psykiska problem, skilda föräldrar och misshandel. Sonja Svensson har talat om "idyllfobi" för att känneteckna denna ovilja att skildra den lyckliga uppväxten och att man istället vill "uppsöka det vardagliga helvetet" (http://www.svd.se/kultur/litteratur/ungdomsromaner-har-fatt-idyllfobi_5528169.svd).
Vi diskuterade att den rådande synen är att det tragiska är mer högstämt, medan det humoristiska, lätta och glada ses som lågt. Det finns förstås undantag, Född fenomenal av Josephine Bornebusch är ett exempel på en motbild till 90-talets idyllfobi. För att den positiva barnlitteraturen ska öka i popularitet krävs det kanske högre kvalitet, det behövs kanske en undertext i det humoristiska och glada.